Headerbild

Arkiv

Här presenterar vi profiler, som är, eller har varit medlemmar i BK Esplanad

Vi har en f d svensk mästare i friidrott i vår klubb

Jag har alltsedan jag med teknisk handledning drog igång vår hemsida, umgåtts med tanken att presentera några av våra medlemmar på hemsidan. Medlemmar som antingen har presterat något extra beundransvärt på boulebanorna eller i något annat sammanhang gjort sig förtjänta av lite uppmärksamhet. Och i lördags, den 9 maj, då jag hjälpte till i serveringen under Landslagskvalet, bestämde jag mig för att göra slag i saken. Tillsammans med mig arbetade den dagen bl a Ylva Hedman, som tillsammans med ett par andra tjänstgörande medlemmar stod och pratade friidrott den här lugna dagen i serveringen. Och vad fick jag höra? Jag som inte har mina rötter i Gävle och visserligen har hört att Ylva var en duktig friidrottare före boulekarriären. Jo att Ylva har varit svensk mästare på 800 meter - två gånger!

Nu är Ylva inte den som är så angelägen att prata om sina bedrifter, blygsam som hon är. Och inte vill hon bli intervjuad heller. Just intervjuer var bland det värsta jag visste under den här tiden säger Ylva. Och förresten var väl det där inte så märkvärdigt. Och så var det så länge sedan. INTE MÄRKVÄRDIGT! En dubbel svensk friidrottsmästare i våra led. Och att det var länge sedan gör inte prestationen mindre beundransvärd nu i mina ögon. Det finns säkert fler klubbmedlemmar i Esplanad än jag som vill veta mer om hennes tidigare idrottskarriär. Och till slut kan jag i alla fall förmå henne att klämma fram några svar på mina frågor.

Ylva som är en genuin gävletjej tyckte redan från barnsben om att springa fort. Tävlade gärna med killarna på gatan. Så småningom hittade hon till Strömvallen, som blev hennes andra hem. Ser jag dig inte någonstans i närheten, så vet jag alltid att du finns på Strömvallen, sa mamma.

Ylva fick så småningom en tränare på Strömvallen. Hon kände att 800 meter var den distans som passade henne bäst. Snart var hon bästa 800-meterslöparen i distriktet på damsidan och sopade hem det ena distriktsmästerskapet efter det andra. Fick chansen i friidrottslandslaget och blev svensk mästarinna på 800 meter på Stadion 1960 på en utmärkt tid. Året därpå var Ylva i kanonform.

1961 var mitt bästa år. Jag kände mig oerhört stark, var i mästerlig form och var säker på att bärga min andra guldmedalj i SM, som den här gången skulle gå i Göteborg. Ylva som var storfavorit var laddad när starten skulle gå, ja kanske överladdad. Och tjuvstartade! Omstart. Det var oro i stora delar av fältet när startskottet gick för andra gången och löparna kallades tillbaka, varpå huvuddomaren valde att diska Ylva. Storfavoriten! Det skrevs och diskuterades mycket om den här tvivelaktiga diskningen. Ylva som hade rest tillsammans med ledare och tränare från Gävle till Göteborg för att enkelt plocka hem sin andra guldmedalj var helt förkrossad. Jag grät hela natten och var otröstlig. Det här loppet var jag säker på att vinna. Så stark som jag kände mig det året. Ingen av konkurrenterna var i närheten av mina tider och hon som nu vann presterade en tid som motsvarade mina lättare träningstider.

Men Ylva kom igen. Bara veckan efter vann hon Finnkampen på sin favoritdistans och satte sina konkurrenter på plats i flera andra stora tävlingar i Sverige och Norden. Blev årets bästa kvinnliga löpare på 800 meter i Norden. Snacka om revansch!

Året därpå, 1962, blev Ylva svensk mästarinna på 800 meter för andra gången. Ingen bra tid den här gången. Men jag behövde inte anstränga mig och vann överlägset. Det blev landskampsseger även mot Polen.

Ylva var med i svenska friidrottslandslaget under sex år. En rolig men på sitt sätt jobbig tid också. Tuff träning naturligtvis, många resor och tävlingar. Ständigt påpassad och uppmärksammad. Det var roligare när du inte var med i landslaget, menade mamma.

På vintern åkte Ylva skidor - fort! Så fort att hon kammade hem ett flertal DM-segrar på 5 och 10 km. Var med på ett SM i lag tillsammans med ett skidess på den tiden, Barbro Martinsson, och blev femma med sin klubb Valbo.

Efter tävlandet på löparbanorna och i skidspåren hittade Ylva så småningom till boulebanorna. Först via PRO Brynäs och Stenebergsparken, Sörby Urfjäll, Silverbäckarna till LBJ på Alderholmen. Och så fick vi i Esplanad äran och nöjet att hälsa denna beundransvärda idrottstjej och duktiga boulespelare som medlem i vår klubb för ett par år sedan. Framgångarna har inte heller låtit vänta på sig i Esplanad. Kolla resultatlistorna på hemsidan!

Det var väl inte så märkvärdigt sa Ylva om sin friidrottskarriär. Förutom två SM-segrar, landskampssegrar och ett 40-tal DM-segrar i löpning och skidor har hon spelat handboll med framgång också. Jag undrar om jag inte har ett DM i handboll också säger hon lite försynt. Men hallå där! Vem skulle inte vara sprickfärdigt stolt över sådana meriter. Jag är i alla fall mäkta imponerad och glad över att ha en sådan ödmjuk och framgångsrik mästare som klubbkamrat. Så det måste jag ju bara skriva om förstår ni väl./Ralph i maj 2015.


Ekenkisen -Backhopparen -  Gnagetfanset

"Ba-pa-da-pa-pa-do" (Bosse uttrycker glädje efter att ha lagt in en riktig mördarkula intill lillen). Heja A-I-K ! (Bosse är glad igen sedan AIK tagit nya poäng i Allsvenskan).

                                  

Ekenkisen Bosse Wicklund föddes på Allmänna BB i Stockholm 1934 och växte upp i Danderyd, som på den tiden inte alls var den "fiina"kommunen och förorten till Stockholm som den är i dag. Nej då var Danderyd en köping och arbetarboställe enligt Bosse. Efter folkskolan blev det Murarskolan i Stockholm och jobb som murare i 17 år till dess kroppen sa nej. Pappa var instrumentglasblåsare (typ laboratorieglas) som startade eget och Bosse hjälpte till i familjeföretaget några år. Inom samma bransch fick han sedan jobb i ett göteborgsföretag och reste landet runt till bl a kemiska industrier och läkemedelsindustier och byggde och monterade jättelika destillationsanläggningar.                                  

Kopplingen till Gävle då? Jo, Bosses föräldrar hittade tidigt ett ett fint sommarboende i Hållnäs (Tierps kommun). Och bor man så nära Gävle på somrarna så kanske man vill flytta permanent till Gävle efter pensioneringen. Vilket Bosse och frugan också gjorde 2001. En tidig koppling till Gävle hade Bosse också genom sina morföräldrar i Gävle, där morfar var brandchef i kommunens brandförsvar.

Men hur kom det sig att en stockholmskille som Bosse blev backhoppare? Jo, det var hans skolfröken, som tog med sig sina lärjungar till frisksportanläggningen Fiskartorpet på norra Djurgården och lät dom som ville och vågade, prova på backhoppning. Och Bosse både ville och vågade! Från början var det i  dom små hoppbackar killarna själva byggde av snö, men så en dag var det dags att prova på Fiskartorpets permanenta backe, där backrekordet var 47 meter. De e klart man va skraj första gången, säger Bosse. Ni som har provat på backhoppning i unga år i egenbyggda hoppbackar av packad snö och seglat i väg 6 - 7 meter i bästa fall, förstår hur stort steget är att sedan gå upp och hoppa i en permanent backe med breda backhoppningsskidor och med helt andra branter i över- och underbacke och hopplängder av en helt annan dignitet.
Bosse började tävla när han var i 16/17-årsåldern för Skidklubben Skade i Stockholm. Det blev tidigt resor till andra hoppbackar i landet och på Junior SM i Tranås blev han tvåa. Som senior blev han distriktsmästare i Stockholm och tävlade i de allra största hoppbackarna i Sverige på den tiden, t ex Paradiskullen i Örnsköldsvik, Hallstabacken i Sollefteå, Kubenbacken i Sundsvall och Källviksbacken i Falun. Som sin största framgång i backen håller Bosse femteplatsen i SM på Frösön 1957. Sitt allra längsta hopp gjorde han i en backe utanför Oslo - 98,5 meter! Huga, huga!

Jag frågar Bosse om han vurpat och slagit sig illa någon gång under backhoppartiden. Jo, en gång voltade jag. Det var i Källviksbacken i Falun. Det såg otäckt ut, sa dom som såg fallet. Jag fördes i ambulans till sjukhuset, men var uppe på benen igen efter två dagar på sjukhuset. Mörbultad men utan brutna ben. Tuffa killar dom där backhopparna.

1961 orkade inte benen med backhoppning längre och nu inleddes i stället en karriär som ledare inom svensk backhoppning. Bosse fick nu nytta av sin tidigare erfarenhet som undomsledare inom Danderyds kommun när han blev ledare inom Svenska Skidförbundet. I fem år var han ordförande i Svenska Skidförbundets backhoppningskommitté och företog resor i samband med internationella tävlingar till bl a Frankrike (Grenoble), Tjeckoslovakien, Norge och Finland. Han tog dessutom certifikat som internationell domare och var med och dömde i flera större backtävlingar.

Mammas och pappas stuga i Hållnäs blev så småningom Bosses och hans familjs sommarparadis. Här började Bosse spela boule och var med i tävlingar mot andra orter i Norduppland. Medlem i Esplanad blev han 2001. 

Nu ska jag lägga mitt klot till höger om och framför ledarklotet och alldeles intill lillen. Kolla nu! Bosse talar gärna om för såväl med- som motspelare vad han har för avsikt att göra med klotet innan han lägger eller skjuter. Och ibland infriar han prognosen - till sin egen (?) och dom andra spelarnas stora förvåning. Men förvånad blir inte jag när jag ser Bosses namn högst upp på tjänstgöringslistan i hallen när det är Esplanads tur att bemanna serveringen vid stora tävlingar i hallen. Han tvekar aldrig inför en ideell insats i föreningen om bara hälsan tillåter. Föredömligt! Vid dom här tillfällena får han ju dessutom möjlighet till  lite trevligt snack me' andra polare i hallen. Och det vet vi att Bosse gillar. Nytta med nöje!

Heja A I K ! "Ba-pa-da-pa-pa-do"

(Ralph, augusti 2015)


Ralph Lundgren lämnar BK Esplanad och Gävle

I en paus i träningstävlingarna torsdagen den 6 oktober 2016 begärde Alex Strachan uppmärksamhet och på styrelsens och hans egna vägnar hyllade han Ralph Lundgren för hans insatser för BK Esplanad . Ralph ska nu flytta från Gävle och det är med stor tacksamhet  hans insatser nu lyftes fram.

Alex berättade om tiden för mer än 10 år sedan när Esplanad spelade på Alderholmen och både Alex och Ralph var nya i klubben. Det verkade nästan vara en slump vem som blev ordförande och vem som blev kassör. Att Ralph varit en enorm tillgång som ordförande kunde Alex fastslå. Ett stort kunnande och en enorm arbetskapacitet har präglat Ralphs tid som ordförande. Med ett stort tack för all tid han lagt ner för klubbens bästa överlämnade Alex en present från klubben och önskade lycka till i hans kommande tillvaro i Norrtälje. Ralph inbjöds till kommande årsmöte där han ska få en bestående minnesgåva.

Vice ordförande Lars-Erik Höjland tackade också Ralph för det otroliga arbete han lagt ner för klubben och överlämnade en blombukett som synligt bevis på kamraternas uppskattning.

Det var en lätt rörd Ralph tog till orda och tackade för gåvorna. Han berättade lite grann om första tiden i klubben. Det var Roland Westlund som hade varit framsynt nog att engagera Ralph i klubbens styrelse. Ralph tackade alla i klubben för gott kamratskap och tackade kamraterna i styrelsen för gott samarbete. Styrelsemötet som följde senare på kvällen blev en slutpunkt för Ralphs enastående arbete för BK Esplanad.

Karl-Axel Axelsson
Sekreterare